White-trash maraton
Igår hälsade min mystiske granne på mig i trappuppgången efter månader av ignorering. I och för sig hälsade jag först, but still! Andra gånger när jag hälsat har han stirrat ner i marken och sprungit därifrån. Jag har funderat på att gå efter honom och upprepa mitt "hej" till det att han svarade, men då skulle plötsligt rollerna vara omvända och jag skulle vara den som ansågs som sjuk i huvudet. Det vill man ju inte riskera. Eller vill man det?
I torsdags avnjöt jag och L ett white-trash maraton på tv. Made - man får inte skratta åt extremt fula, överviktiga, pinsamma, klumpiga, osmarta, blyga barn. Men det gjorde vi ändå. "Hon får skylla sig själv när hon har ett 90-tals hundhalsband år 2008" sa L. Ännu en gång har hon så rätt. Detta följdes av Dr. Phil - alltid intressant, alltid aktuella och relevanta ämnen. Dessutom kan man spendera hur många timmar som helst å att förundras över hur han faktiskt når ner till golvet från sin två meter höga stol. Good times.
Denna helg blir en Grebo-helg. En måste ju komme ihåg var en kommer ifrån. Jag tänker äta så mycket godis att jag spyr + chips + semsampinnar. Men jag kollar noga varje chokladbit, ifall det skulle vara larver i. Tack H!
"Dr. Phil, this is an intervention. We're all here because we care for you and it's time to talk about your loss of hair".
